Tips för gråhåriga cyklister

Med ökande ålder blir träningskapaciteten obevekligt sämre. Samtidigt har man sett att kväveoxid (NO) förbättrar kapaciteten. Därför testade en forskargrupp i Kalifornien att ge åldrande cyklister ett kosttillskott med aminosyran arginin samt antioxidanten askorbinsyra (mer känt som C-vitamin). Arginin utgör en källa för NO i kroppen och antioxidanten förhindrar att bildat NO inaktiveras av fria syreradikaler.

Redan efter en veckas ätande av kosttillskottet höjde cyklisterna sin mjölksyratröskel markant och effekten höll i sig även efter tre veckor. En kontrollgrupp som bara fick placebo (socker) fick ej ändrade värden. VO2 max påverkades inte i någon grupp.

Testpersonerna var friska cyklister i åldern 50 till 73 år. Forskarna drar slutsatsen att tillskott med arginin och antioxidanter kan förbättra träningskapaciteten hos äldre personer.



Källa:
Chen S, Kim W, Henning SM, Carpenter CL, Li Z. Arginine and antioxidant supplement on performance in elderly male cyclists: a randomized controlled trial. J Int Soc Sports Nutr. 2010;7:13

Om Allemansrätten och cykling i skogen

"Inte störa - inte förstöra"

Allemansrätten är allmänt känd, men vad säger den egentligen om cykling i skogen?

I Allemansrätten likställs vandrare och cyklister (även skidåkare), dvs där man får gå får man också cykla. Men man har också skyldigheter.
Man får inte cykla över tomter eller så nära hus att de boende kan känna sig störda.
Planteringar är särskilt känsliga, t.ex. skogsplanteringar, åkrar, parkplanteringar och liknande. Givetvis får man inte skada planteringar, vilket regleras i lag (se Brottsbalken 12 kap. 4 §).

När det är blött i skogen ska man ta det särskilt försiktigt för att inte skada den uppmjukade marken. Helst ska man helt undvika ömtåliga marker typ lavmarker, berghällar med mossor och lavar, mjuka ängar, mossar och kärr. Det är viktigt och var cyklists skyldighet att anpassa körningen efter underlaget!

Motionsspår och vandringsleder
Det finns inget allmänt förbud mot att cykla på motionsspår och vandringsleder, men det kan finnas lokala trafik- och ordningsföreskrifter. Cyklister måste själva ta reda på vad som gäller inom kommunen genom att kontakta kommunen eller polisen.

Nationalparker och naturreservat
Även här gäller lokala regler. Kommunen och länsstyrelsen kan bistå med information.

Enskilda vägar
En del markägare brukar vilja spärra av enskilda vägar för all typ av trafik inkl. cykling, men de har faktiskt ingen rätt att förbjuda cykeltrafik. Både gående och cyklister har rätt att vara på enskilda vägar, markägaren kan bara förbjuda motordriven trafik.

Vilka skador är vanligast inom mountainbike?

Är det någon som forskar på vilka skador som är vanligast inom mountainbikecykling? Ja, faktiskt flera stycken. Michael R. Carmont har sammanfattat en del av forskningen i artikeln Mountain bike injuries: a review.

Till att börja med konstaterar han att det skadas fler cyklister som kör downhill (DH) än de som ägnar sig åt crosscountry (XC).
Den genomsnittliga cyklisten som skadar sig är en man, mellan 20 och 39 år gammal. Mest troligt sysslar han med DH och skadan sker oftast under en tävling.



De vanligaste skadorna inom mountainbike är skrapsår, skärsår och stötskador, t.ex. blåmärken. Den vanligaste frakturen drabbar nyckelbenet och den vanligast leden som ”hoppar ur led” är yttre nyckelbensleden, AC-leden.

Huvud- och ansiktsskador förekommer, i samband med mountainbike ses oftast ansiktsfrakturer av olika slag. Som andra vanligaste skada kommer tandskador. Bland landsvägscyklister är tandskador den vanligaste ansiktsskadan.

Även armarna är skadeutsatta, oftast skadas de i samband med att cyklisten tar emot sig eller skyddar huvudet vid en vurpa. Strålben och båtben tar oftast smällen.

Skador i magen förekommer ibland i samband med mountainbikecykling. I en studie granskade man särskilt leverskador och fann att s.k. bar ends var boven i dramat. Lyckligtvis så har de näst intill försvunnit de senaste åren.

Benen, särskilt underbenen, är förstås skadeutsatta vid mountainbikecykling. De skrapas och rivs upp av växter, stenar och annat som cyklisten möter i skogen.
Det finns även en risk att skära sig på klingornas vassa tänder.
Vid användande av clipless pedaler, t.ex. SPD, så händer det att cyklisten inte hinner koppla loss sig vid avstigning. När cyklisten då tippar och smällen tar på höften, finns en viss risk för brott på lårbenshalsen.



Författarens rekommendationer för mountainbikecyklister är att: se till att du är tillräckligt tränad för det du tänkt göra, överskatta inte din förmåga, lär dig att komma loss ur pedalerna och underhåll din cykel. Och använd inte bar ends.
Utrustningen bör innefatta hjälm med någon typ av ansiktsskydd, vadderade handskar och byxor samt smalbensskydd.

Och dessutom, så ska man inte glömma att de allra, allra flesta skadorna i samband med mountainbikecykling är små och kan minimeras med viss försiktighet.

Källa: Carmont MR. Mountain biking injuries: a review. Br Med Bull. 2008;85:101-12.